Valet 2020 var större än Trump och Biden

En opålitlig president

Vid skrivandets stund, den 7 november 2020 kl 17:40 svensk tid, kommer beskedet – Joe Biden har vunnit det amerikanska presidentvalet. Jag tror att många drog en lättnandes suck. Jag förstår dem, men det här valet var större än Trump och Biden. Det var mer än ett val av president. 

Under sina fyra år som president har Donald Trump lyckats reta upp en stor andel människor, både inom de egna gränserna och internationellt.

Många ser Donald Trump som ett hot mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och klimatet. USA:s anseende rekordlågt och globalt sett har fler människor ett större förtroende för den ryska presidenten, Vladimir Putin, än Trump. 

Under sina fyra år har Donald Trump gjort flera rasistiska uttalanden, förnedrat kvinnor, hånat klimatkämpar, uppmuntrat polarisering inom landet, försvarat högerextrema våldshandlingar, beundrat diktatorer m.m., för att inte tala om alla lögner han dragit. När jag skriver det här har Trump ljugit eller gett missvisande fakta till allmänheten över 22 200 gånger sedan han blev president.

M.a.o., den sittande presidenten är många saker men pålitlig är inte en av dem.

Ett val av president eller parti?

Som i tidigare amerikanska val fokuserade medierna nästan uteslutande på presidentkandidaterna. Valet 2020 var till synes en kamp mellan två personer, Trump och Biden. Politiska supportrar bär tröjor, plakat och kepsar med namnet på, inte sitt parti utan sin kandidat.

Den här typen av personifieringen av demokratiska val blir allt vanligare. Även i Sverige får partiledare ett allt större inflytande över valkampanjer. De målas också ofta upp som ansvariga för politiska framgångar, liksom de beskylls för eventuella misslyckanden.

Att politiken individualiseras på det här sättet har sina konsekvenser. Bland annat innebär det att följarnas betydelse marginaliseras. Många experter har t.ex. varnat för att Trump är ett hot mot demokratin. Men är det verkligen Trump som är problemet eller är det hans följare?

Den 5:e november 2020, mitt under pågående rösträkning, gick Trump ut och begärde att rösträkningen skulle stoppas eftersom han ”redan vunnit valet”. Alla resterande röster var, menade han, bluffröster och borde inte räknas.

Hmm…Det är ungefär som att be domaren blåsa av en fotbollsmatch 20 min innan avslut med argumentet att motståndarlaget förmodligen kommer att fuska och därför inte borde få göra några mål.

Kommentaren fick (tack och lov) genast massiv kritik, både inom och utanför landet. I DN skrev chefredaktör Peter Wolodarski att ”[o]m någon fram till i tisdags fortfarande trodde att president Donald Trump respekterar demokratins spelregler, har det under veckan blivit övertydligt att han inte bara misstror demokratin. Han föraktar den.” 

Min tolkning är att Trump inte har något emot demokratins spelregler – så länge de inte hindrar honom från att vinna. Men åter igen, det är inte det stora problemet.

Följarnas makt

Följarskap är inte bara komplext. Det är också oerhört viktigt. Utan stöd av andra människor vore Trump maktlös. Och stöd har han. Över 71 miljoner människor röstade på karln. Kort efter hans krav om att sluta räkna rösterna begav sig flera av hans supportrar ut på gatorna med samma begäran. Det är oroväckande.

I en demokrati är ALLA ansvariga för att upprätthålla de spelregler som gäller. Om en makthavare försöker frångå dessa regler måste följarna kliva in och dra i handbromsen. Gör de inte det så riskerar de att förlora den makten och frihet de förmodligen tar för givet. Inte nog med att flera av Trumps anhängare struntade i att säga ifrån, de stöttade presidentens krav.

Historien har lärt oss att det är precis så här diktatorer kommer till makten, genom att följarna tillåter sina ledare att bryta mot dem regler som är satta för att skydda folket. Det största hotet mot demokratin kommer alltså inte ifrån Trump utan från de som stödjer honom även när han vill frångå de demokratiska reglerna.

Tyvärr är dagens fokus på ledare så inarbetat i vårt tänkande att vi glömmer bort makten hos de som följer. 

Efter att det stod klart att Biden vunnit valet (Trump och många republikaner har dock inte godkänt vinsten än), började positiva rubriker att fylla tidningarna. ”En ny start för världen” (SVD), ”Joe Bidens seger är en stor revansch för demokratin” (DN), ”Our long national nightmare is over” (Washington Post), o.s.v.

”Det här var inte så mycket ett val av ledare utan en kamp mellan följare och deras åsikter”

I The Guardian skriver bl.a. Carol Anderson att ”Millions of Americans have risen up and said: democracy won’t die on our watch”, men det här är en farlig och naiv analys av situationen. I ett land med 328,2 miljoner människor (2019), vann Biden med ”bara” fem miljoner röster. Att kalla det här valresultatet för ”en stor revansch för demokratin” är därför (enligt min mening) att gå för långt.* 

Den viktigaste frågan i det här valet var aldrig vem som skulle vinna. Det här var inte så mycket ett val av ledare som en kamp mellan följare och deras åsikter. Visst spelar presidenten en viktig roll men den viktigaste frågan är ändå: Varför följer människor en kandidat som hotar demokratin, uppmuntrar främlingsfientlighet och avfärdar klimatförändringen? Den frågan kommer bli central för Biden när han den 20 januari 2021 (förhoppningsvis) tillträder som Amerikas 46:e president.

CNN:s reporter Van Jones tårfyllda beskrivning av hur betydelsefull Bidens vinst är för honom och miljoner andra amerikaner. Nu slipper de i alla fall en president som uppmuntrar polarisering och främlingsfientlighet, men räcker det för att förändra det underliggande problemen som gav Trump makten till att börja med? 

* Några dagar efter att jag först publicerade det här inlägget genomfördes en undersökning som hävdar att 70% av republikanerna hävdar att valet inte var ”free and fair” (fritt och rättvist). 

One Comment

Leave a Reply