Vad är en följare? Del 1
Vad är en följare? (Del 1)
Man skulle kunna tro att en av de vanligaste frågor jag får är: ”Vad är en följare?” Det är det inte. Faktum är att jag inte får den frågan särskilt ofta.
När jag berättar för främlingar om mitt intresse för följarskap är det betydligt vanligare att jag får frågan: ”Va? Vad är det?” än ”Åh, vad är en följare?” Prova gärna själv får du se. Berätta för din omgivning att du börjat intresserat dig för följarskap och notera hur ofta någon frågar dig: ”vad är det?” Därefter, när du förklarat att följarskap handlar om hur vi följer ledare, se hur många som då ber dig förklara vad en följare är. Enligt min erfarenhet händer inte det särskilt ofta. Är inte det märkligt? Folk är ju överlag väldigt intresserade i frågan: vad är en ledare? Varför är de inte intresserade i vad en följare är?
Många beskriver följare som får och jag misstänker starkt att detta inte är menat som en komplimang. Vad fåren har gjort för ont här i världen vet jag inte. De har i alla fall kommit att representera bilden av vilsekomna individer; förlorade själar i behov av en herde som kan visa dem vägen. Det är lite taskigt. Det finns ju faktiskt vildfår som klarar sig alldeles utmärkt utan mänskliga vägvisare.
Hur som helst är kopplingen mellan följare och får så vanlig att när jag satt och skrev på romanen The Academy: Making of a ruler upptäckte jag att en av synonymerna till ordet ”sheep” (får) var ”follower” (följare).
Så vad är en följare?
Så vad är en följare? Det enkla svaret på den frågan är förstås: någon som följer en ledare. Märkligt nog räcker det som svar för många experter. Varför jag tycker det är märkligt? Jo, för att samma experter sannolikt inte skulle godta en sådan ”enkel” definition av ledare som: ”någon som leder andra.”
En av 1900-talets stora tänkare inom ledarskap och management, Peter Drucker, skrev att: ”Den enda sanna definitionen av en ledare är någon som har följare.” Drucker har fått lite kritik för den här definitionen. Författaren och VD för LEADx, Kevin Kruse, skriver t.ex. att: ”Drucker är naturligtvis en lysande tänkare inom modernt företagande, men hans definition av ledare är för enkel.”
För att förklara varför han har den åsikt han har, ger Kruse ett exempel. Tänk dig en ny armékapten som har ansvar över 200 soldater men aldrig lämnar sitt kontor eller ens pratar med männen och kvinnorna i hens enhet. Kaptenen ger kanske vissa rutinmässiga order via underordnade. Soldaterna lyder sina order men de har ingen relation med kapten. Så är kaptenen en ledare? Inte enligt Kruse. Han menar att kaptenen är en befälhavare, inte ledare. Kruses slutsats är alltså att det finns situationer när en person har följare utan att vara ledare. Håller du med honom?
”Soldaterna lyder sina order men de har ingen relation med kapten. Så är kaptenen en ledare?”
Jag delar Kruses åsikt om att kaptenen förmodligen inte är ledare men jag håller inte med honom om hans slutsats. Kruse menar att befälhavaren inte är ledare men ändå har följare. Här menar jag att Kruse begår ett allvarligt misstag. Han förutsätter nämligen att alla som lyder order är följare. Det håller jag inte med om. För mig är det en stor skillnad mellan att lyda order och att frivilligt följa en person för att uppnå ett gemensamt mål. Kruse beskriver inte en befälhavare med följare. Han beskriver en befälhavare med lydiga underordnade.
Att se alla underordnade som följare är som att påstå att alla anställda är vänner med varandra. Visst kan vi ha goda vänner på jobbet. Kanske är du t.o.m. bästis med alla du jobbar med, men för många är det inte så. De går till jobbet, utför ett arbete tillsammans med kollegor och går sedan hem för att umgås med familj och vänner. Samma sak är det med följare och underordnade. Visst kan det finnas underordnade som ser sina beslutsfattare som ledare, men i många fall lyder de bara order.
Jag tänker att vi ska titta närmare på skillnaden mellan att lyda och följa i nästa inlägg. Till dess får du gärna fundera på om du kan identifiera en situation där du följt en person och en annan när du bara lytt order. Vad var skillnaden mellan dessa två tillfällen?
Tills nästa gång – ta hand om dig och fortsätt utforska, utmana och förändra världen omkring dig!
9 Comments
Johanna Ottosson
Hej!
Jag undrar så klart vad du kallar dem som bara lyder order, om de inte kallas följare? (Elle vad kallas jag när jag bara följt order, för det har vi så klart alla gjort).
Och jag tänker att kaptenen är en ledare, men kanske inte en så framgångsrik? Eller om det hade varit i en annan kontext än det militära, så hade han kanske inte haft några följare.
Christian Monö
Tack Johanna!
Bra frågor! Dessutom är de lite kluriga vilket jag gillar. 🙂
Om du inte misstycker så sparar jag på svaret din första fråga till nästa inlägg. De passar nämligen utmärkt med kommande diskussion om skillnaden mellan att lyda order och följa.
Vad gäller din andra fundering: Av ren nyfikenhet, kan du utveckla dina tankar lite? Varför skulle man kunna definiera kaptenen som ledare? Är det för att hen har en beslutsfattande roll i en hierarki eller är det något annat?
Petra
Tack för ett intressant inlägg! En av de stora skillnaderna jag kommer på är: I situationer där jag följer ledare finns ett ömsesidigt förtroende (med betoning på ömsesidigt). När jag lytt order från en chef har förtroendet saknats, i början från chefens sida och med tiden även från mitt håll.
/Petra
Christian Monö
Tack Petra!
Jag tror du är inne på något viktigt här. Förtroende spelar en central roll i många relationer, även mellan ledare och följare.
En fundering som slog mig när jag läste din kommentar: Är förtroende eller avsaknad av förtroende den enda faktorn som avgör om du följer alt lyder order? T.ex., jag antar att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan dig och de personer som står dig allra närmast (partner, vän, och/eller släkting etc.) Vad, om något, skiljer dessa förhållanden från en relation där du följer någon?
Jon Formel
Hej Christian,
Jag jobbar i Flygvapnet och har till uppgift att utbilda chefer i ledarskap. Nyligen fick jag förfrågan om att fokusera nästa utbildning på begreppet ”Följarskap”. Ett nytt begrepp för mig, trots att jag arbetar med ett så nära besläktat område som Ledarskap. Jag funderade lite, sökte på nätet – och hittade denna sida. Jag har läst inläggen och det har varit till hjälp i detta, tack!
Eftersom det redan diskuterats lite militär kontext så tänker jag mig att jag fortsätter litegrann på den linjen, med förhoppning att tillföra lite nya tankar men också få feedback på dessa tankar:
När jag tänker på begreppet Följarskap, ur mitt ”Flygvapenperspektiv”, så kommer jag till SLUTSATSERNA att;
1. Alla är följare av en uppgift, som kommer ”uppifrån”, men bara vissa är i sitt följarskap också ledare.
2. Att vara följare är att omsätta denna uppgift (för oss kallad order) i verksamhet, och till min hjälp har jag kanske ”bara” en dator, eller ett stridsflygplan, eller en stab med människor – olika uppgifter – olika resurser.
3. Oavsett vilken uppgift jag löser, om jag själv är ledare eller inte, så kommer jag inte undan att vara ”utsatt för ledarskap – uppifrån”. Detta ledarsap har två ”ansikten”; dels en faktisk uppgift, dels en människa. Ibland är det svårt att ”få” motivation av människan (sin chef), som kanske inte är någon man frivilligt skulle följa. Ingen som levererar ett ”motivation speech” så man bara vill kastar sig över Uppgiften. Detta är ju samtidigt Den uppgift som man kan tycka att våra chefer har, att ”motivera oss”.. men vi vet att det inte är så enkelt. En överväldigande administrativ börda på chefsnivåerna, kanske orsakad av det vi kallar ”new public management”, reducerar många (potentiella) ledare till enbart chefer (eller ”managers”).
Mina REFLEKTIONER utifrån dessa slutsatser är att:
Som ”följare” är det viktigt att komma ihåg att det jag följer i första hand är en Uppgift – inte en människa (min chef). Chefen är egentligen bara en budbärare och koordinator för uppgiften – och vi är båda (enbart) resurser för uppgiften (därför får vi lön). Så, jag måste motivera Mig Själv för uppgiften. Uppgiften i sig skall skapa motivation. Kollegor och bra chefer är egentligen bara ett + (bör vara i alla fall).
Men icke för ty så ställs detta litegrann på sin spets i dagens läge, när de flesta av oss arbetar på distans. Det senaste året har i alla fall jag, i mitt följarskap, inte kunnat ”luta mig” på min chef eller mina kollegor för att få motivation – jag har tvingats in i något som kan liknas vi en frontal konfrontation mig med Min Uppgift. Dvs – då jag reducerar mitt arete till enbart min uppgift, är den fortfarande motiverande?
För många i Flygvapnet tror jag att detta, på något sätt, alltid varit naturligt – uppgiften går före allt och i din cocpit är du alltid ensam med uppgiften. Lite på samma sätt tror jag det är för många idag – fast cocpiten utgörs av datorn och vardagsrummet.
Problematiken synes vara att inte alla brinner för sin uppgift, utan det som gör uppgiften uthärdlig är chefer och kollegor. När våra chefer blir mer managers än ledare och har allt mindre tid för personalen, i kombination med att jag inte får träffa mina kollegor IRL, då lämnas jag ensam tillsammans med min (kanske inte alltför motiverande) Uppgift.
Hur kan jag då vara en bra följare?
/ Jon
Christian Monö
Hej Jon,
Tack för vänliga ord och intressanta reflektioner! Vad kul att du börjat intressera dig för följarskap. Nu är jag ju inte helt opartisk, men jag är säker på att din nyfikenhet kommer leda in dig på många nya och spännande vägar. Följarnas värld är full av överraskningar och trots att jag har hållit på med det här i 14 år så gör jag regelbundet nya upptäckter.
Följarskap må vara ett nytt ämne i Sverige men det är inget nytt mänskligt fenomen. Det har funnits i minst 200 000 år och förmodligen längre tillbaka än så. Det fanns alltså innan människan uppfann koncept som ”arbetsgivare”, ”arbetstagare”, ”anställningsavtal”, ”lön”, ”semester”, ”order” och ”krav” etc.
När våra förfäder levde som nomadiska jägare och samlare var de fria att välja hur mycket eller hur lite de skulle samarbetade med andra. Det fanns inte någon hövding eller chef som gav order. Om en grupp män beslöt sig för att jaga tillsammans så var det för att de hade ett gemensamt mål. Om gruppen beslöt sig för att flytta till en ny plats så var det på grund av en ömsesidig överenskommelse.
Det var alltså inte en individ som bestämde vad en grupp (oavsett storlek) skulle uppnå (mål) eller sträva mot (vision). Istället formades grupper genom att individer delade samma vision eller mål. Därefter valde gruppen (oftast informellt) ut vem eller vilka de ville följa för att nå sitt mål. Genom att människor turades om att leda och följa kunde gruppen maximera sin prestation.
Så i ett naturligt följarskap kommer visionen/målet ”underifrån” så att säga. Det gör, som du är inne på, att följarskap faktiskt handlar om att följa en vision eller ett mål, inte en person.
Det är ungefär som relationerna i en familj eller en släkt. Vi skriver inte på kontrakt som dikterar hur vi ska samarbeta. Istället bygger interaktionen på ett samspel och ju bättre vi är på att kommunicera, ju mer tid vi tillåter oss att reda ut konflikter och nå koncensus, desto bättre och starkare blir släkten. Om morbror Sven hela tiden försöker bestämma över de andra kommer resten av släkten gradvis försöka hitta sätt att dumpa Sven under släktmiddagar eller sammanträffar.
Att identifiera följarskap på en arbetsplats är m.a.o. ingen lätt uppgift. Där finns många faktorer som gör det svårt att urskilja ett naturligt ledar- och följarskap. Ta en sådan enkel sak som att man har en chef/överordnad. Det krockar med kärnan i ett naturligt följarskap nämligen att vi väljer vem vi vill följa. En chef har också rätt att ge order som medarbetaren måste lyda. Här kommer alltså visionen, målet eller uppdraget ovanifrån. Även det krockar med ett naturligt följarskap som bygger på att medlemmarna FÖRST delar vision/mål och SEDAN väljer ledare.
Det här innebär inte att det är omöjligt att hitta naturligt ledar- och följarskap på arbetsplatsen men den relationen uppstår inte genom hierarkier eller kontrakt. Som du också är inne på innebär det här att det finns människor som inte är intresserade av att nå visionen eller målet (eller uppdraget för den delen). Dessa personer är inte följare utan underordnade. Det är alltså deras mindset som avgör, inte deras handling. De kan faktiskt ändå prestera väl så det behöver inte vara ett problem. Men vill man underlätta för människor att bli följare så bör man lägga stort fokus på att arbeta in visionen, målen och gruppens värderingar.
Som du säkert noterat är jag lite försiktig med att koppla följarskap till att utföra en uppgift eller följa en order. Detta eftersom det riskerar att skapa bilden av följare som ledarens ”händer” och ”fötter”, d.v.s. att de bara agerar på uppdrag av ledaren. Om vi går tillbaka till våra förfäder som inte hade några hövdingar eller formella roller. Där accepterades inte en order. Istället låg fokus på att gruppen arbetade tillsammans för att öka möjligheterna till framgång.
För att få igång en bra dialog med dina elever där de tvingas reflektera över vad det innebär att verkligen följa någon kanske du kan be dem identifiera följarskap i situationer utanför arbetsplatsen. Kan de komma på tillfällen när de frivilligt följt någon annan trots att de haft möjligheten att inte följa alls? När de väl börjar se dessa tillfällen så kan du röra gruppen mot arbetsplatsen. När har de följt någon? Det behöver ju faktiskt inte vara en överordnad de följt utan en jämlike eller t.o.m. en underordnad.
Om du är intresserad av att läsa på lite mer kring det här med människans historia så kan jag varmt rekommendera Lasse Bergs böcker ”Gryning i Kalahari” och ”Skymningssång i Kalahari”. Båda är mycket bra. En annan intressant bok är ”Guns, Germs and Steel” av Jared Diamond.
Chris
Jon Formel
Tack Chris för din utförliga respons, toppen!
Jag gillar när man tar en ”evolutionär” utgångspunkt, oavsett ämne. Många svar tror jag ligger i hur vi som människor är designade att överleva – detta är ibland lite svårt att urskilja i det moderna samhället. Jag är också högskolelärare och undervisar i ”Ledarskap under påfrestande förhållanden”, med fokus hantering av akut stress. Där gör sig evolutionsperspektivet verkligen rättvisa, vårt stressystem är designat för att hantera akuta hot, ibland – och inte diffusa hot, över tid – utbrändhet.
Du menar att en Följare inte egentligen skall ses som någon som utför en uppgift/order över tid, utan någon som på basis av sitt eget/familjens/gruppens intresse att överleva för tillfället följer en ”vägvisare”? Att vara vägvisare roterade inom gruppen, beroende på situationen: ”Idag jagar vi Älg och Yngve har mest erfarenhet av älgjakt – han leder, idag”. Eller kanske, ”Yngve är den bästa jägaren, den som ska fälla Älgen, någon annan får leda oss till älgen”.
Men, tror du inte att vissa människor är ”designade” för att Leda/dirigera? Att drivas av den rollen? Att ha lätt för att se en helhet och på så sätt kan koordinera insatserna från experter som Utför? (vilket är säg 9 av 10 personer). Jag vill ändå föreställa mig det, att det vore rationellt ur ett överlevnads-perspektiv – att Gudrun har en oerhörd förmåga att se potentialen i gruppens samlade expertis och visa vägen för de andra i gruppen, så att deras kompetens kan nyttjas på smartast möjliga vis.
Att följa är i så fall, ur ett evolutionärt perspektiv, att vara expert på att manipulera naturen. Att leda är att vara expert på att manipulera människor? (manipulera i meningen att förstå och påverka i en viss riktning). Det skulle ändå tala för att ledarskap respektive följarskap är relativt statiskt. Att jägaren Yngve aldrig eller alltid leder jakten? Jag ser också en koppling till ”personlighetstyperna” Introvert resp. Extrovert. Det verkar rimligt att en extrovert person har tendens att se och förstå människor och därför potential att leda, medan en introvert person har tendens att se och förstå ”naturen” (icke-mänskliga företeelser) och därför potential att Utföra. Det behövs betydligt fler utförare än ledare.
Jag tycker man likväl kan snegla på djurriket och inte bara på människans historia och natur för att bringa klarhet över ”sanningarna” i dagens ibland diffusa miljö. De flesta grupper med flockdjur har en alfa-medlem, som alltid leder. De andra är Följare, beroende på bl.a. deras kompetens att hitta mat och skydda flocken så åtnjuter följarna olika status. Jag vill inte reducera oss människor till vilket djur som helst, vi har ju en abstrakt tankevärld som komplicerar tillvaron. Men ur perspektivet överlevnad så tror jag man kan dra relevanta paralleller.
Jag tycker ändå att dessa paralleller till djurriket indikerar att Ledar-Följarskap är något relativt statiskt, kanske till del medfött.
Ja, det var några lösa tankar bara. Jag är inte på något sätt ”expert” på detta och mina tankar är inte kritiska till dina resonemang, tvärtom, jag söker mest lite klarhet för egen del.
Stort tack för dina tips och din hjälp, oerhört värdefullt! Trevlig helg!
/ Jon
Christian
Hej Jon!
Tack för dina frågor och funderingar. Du ställer spännande och viktiga frågor! Eftersom jag tror att andra går och grunnar på liknande frågor ska jag nog ta upp en del av dessa funderingar i kommande inlägg och med lite mer detaljer. Men jag ska ändå försöka svara dig så gott det går.
Ja, jag ser ledare som ”vägvisare” snarare än ”vägbestämmare”. I samband med arbetet med den bok jag skriver på just nu har jag bl.a. försökt hitta vad ordet ”ledare” hade för ursprunglig betydelse. Det visade sig att även vikingarna använde ordet ”ledare”. Med hjälp av en rad experter har jag fått fram att ordet ursprungligen betydde (med största sannolikhet i alla fall) vägvisare eller guide. Ska dock nämnas att ordet har sina rötter i tyskan. Eftersom jag bara var intresserad av den svenska betydelsen så har jag inte grävt vidare för att ta reda på vad det tyska ordet ursprungligen betydde.
Angående din fråga om vissa är födda till att leda så skulle jag vilja formulera det så här: Alla är födda att leda och följa men att vi har olika egenskaper som gör oss mer eller mindre lämpade att leda vid olika tillfällen. Ta ditt exempel med Gudrun. Låt oss säga att det inte finns någon hierarkisk faktor här, d.v.s. det finns inte någon som har den officiella rätten att bestämma över de andra. Vem avgör i så fall om hon verkligen har en förmåga att se potentialen i gruppens samlade expertis? Är det Gudrun själv eller gruppen? Vad händer om Gudrun tycker att hon är en fena på att analysera gruppen och se deras potential medan alla andra tycker hon är helt ute och cyklar?
Låt oss nu anta att både Gudrun och gruppen delar åsikten om att hon har förmågan att se medlemmarnas potential. Vad händer då om gruppen inte är intresserad av hennes förmåga? De kanske redan klargjort vem som gör vad. Kan det vara så att Gudruns kompetens först blir aktuell vid t.ex. en oväntad krissituation. Just där och då behövs kanske hennes typ av kompetens, men behövs den hela tiden eller bara initialt?
Jag tror inte att vissa är födda att leda och andra födda att följa. Vi är alla olika och det är omständigheterna i kombination med individerna i gruppen som avgör vem som är bäst lämpad att leda.
Om vi tittar på ditt andra exempel – Yngve. Jag har inte hittat några bevis för att man i ett naturligt följarskap väljer att följa en enda person. Det vore faktiskt inte så smart. Låt oss säga att Yngve är en fenomenal jägare och övriga jägare följer honom. Men så en dag har han en dålig dag. Han har kommit på sin fru med en älskare. Av förklarliga skäl snurrar hans tankar kring sin älskades otrohet. Övriga jägare blir snart varse att något är fel. Yngve är ofokuserad och tillsynes ointresserad av jakten. Att då fortsätta följa Yngve bara för att han var bra igår är inte logiskt. Jag har faktiskt hittat ett exempel på just detta i en studie av inuiter. Där konstaterade en av jägarna att: ”Med tiden blir det tydligt vem som är framgångsrik med att hitta de rätta [jakt]platserna. Andra följer honom [jägaren] men bara för att hitta de bästa jaktområdena. Om han slutar vara tursam och någon annan har mer framgång, följer vi den andra jägaren.”
Kopplingen till Alfa-hanar/honor är också intressant. Kul att du lyfte den aspekten. Jag är inte så säkert på att det här med alfa-hanar/honor är så ”naturligt” som vi fått lära oss. Allt fler forskare ifrågasätter konceptet. En av dessa är Dr. David Mech som var med och myntade begreppet ”Alfa” bland vargar på 70-talet. Mech har konstaterat att han haft fel och att människors uppfattning om alfa-hanar/honor måste ändras. Du kan se mer här:
https://www.youtube.com/watch?v=tNtFgdwTsbU
Du kan också läsa mer om skillnaden mellan vargar i fångenskap och i det vilda här:
https://stud.epsilon.slu.se/6010/11/ortenstedt_e_130903.pdf
Ett annat konceptet jag stöter på med jämna mellanrum är ”hackordning”. Det myntades av norska psykologen Thorleif Schjelderup-Ebbe efter att han studerat tamhöns. Det har sedan dess blivit ett begrepp som används för att förklara hierarkier och maktstrukturer hos människor och djur, bl.a. vargar. En växande kritik mot konceptet är att hackordning främst uppmärksammats hos djur i fångenskap. I ovannämnda videoklipp med Mech säger han just att alfahanar främst existerar hos vargar i fångenskap där individerna är ”ihopsatta” till en flock. I naturliga miljöer formar vargar stora familjer där avelshonan och avelshannen styr familjen (på samma sätt som föräldrar gör med sina barn).
Som du förstår finns här mycket att utforska. Dina funderingar är spännande…och viktiga tror jag. Jag själv brottats med liknande frågor under lång tid. Ibland har det varit tufft. Mycket av det jag hade tagit förgivet sattes på prov efter att jag försökte betrakta världen ur ett följarperspektiv. Det tog ett tag innan jag insåg skillnaden mellan att försöka rättfärdiga existerande åsikter och viljan att förstå VARFÖR man tror som man tror. Det senare är betydligt svårare, men min erfarenhet är att om man en gång börjat se världen ur ett följarperspektiv så är det väldigt svårt att inte fortsätta. 🙂
Jon Formel
Stort tack Chis! Det gav lite nyans till mina spontana tankar om Förljarskap / Jon